Författare Pia Vesterlund

Namnet Renholmen kommer troligtvis av namnet Rönnholmen. Om man
uttalar detta på bondska blir det Rännholmen som onekligen ligger ganska
nära namnet Renholmen. Namnet skulle, om denna teori håller, gälla den
holme där herrgården fanns och som omslöts av vatten före sågverksepoken.

 

SÅGVERKSEPOKEN

Ute i Europa behövde man mycket trä för att bygga fabriker och bostäder i de
växande industristäderna. Det ledande industrilandet, Storbritannien, hämtade
en stor del av sitt virke från Canada och Norge, som låg nära tillhands. Vid
mitten av 1800-talet, blev det Sveriges tur att leverera virke, då de norska
skogarna utnyttjats så hårt att de inte räckte till för Storbritanniens behov.

I Värmland hade man under inverkan från Norge utvecklat en avancerad teknik
vid skogsavverkning, timmerkörning och flottning. Säsongsarbetande
värmlänningar spred tekniken till Norrland, där de största skogstillgångarna
fanns. På 1840-talet skapade uppfinningen av ångsågen nya möjligheter att
utnyttja de norrländska skogarna.

Före det hade man endast haft tillgång till vattendrivna sågar, som måste ligga
vid fall och forsar. Utan alltför stora kostnader kunde man genom flottning nu
utnyttja det norrländska flodsystemet och transportera timmer till kusten där
sågverk byggdes. På 1860-talet var trävaror Sveriges viktigaste exportprodukt.

Exporten av trävaror kulminerade på 1890-talet. Finland och Ryssland blev allt
viktigare leverantörer av trä när tillgången på grövre virke minskade. I ökad
omfattning började man nu ta ut det klenare virke som används till
framställning av pappersmassa och papper, ur de svenska skogarna. Sverige var
världens största exportör av pappersmassa åren före första världskriget.

 
VATTENSÅGEN I ÅBYN

Åbyn, innan sågen kom
På 1700-talet levde man huvudsakligen på jordbruk i Åbyn, men man ägnade
sig även åt jakt och fiske för att klara sig. På allmänningarna, byns
gemensamma egendom, fanns den största delen av skogen. För dåtidens bönder
hade timret i sig inte något värde annat än som ved och virke för husbehov. När
ett kungligt brev som gav finbladiga sågar rätt till virkesfångst på allmänningar
eller skattesågar kom 1739, började en förändring ske och det dök upp sågar lite
varstans där det fanns möjlighet att utnyttja vattenkraften.

Varför en såg i Åbyn?
På 1750-talet lade Pehr Högström, Skellefteås kyrkoherde och Nils Krüger
Piteås borgmästare, in en ansökan om att få bygga en vattensåg i Åbyn vid
Brännforsen.
Att de ville bygga just där, var kanske därför att det fanns förhållandevis goda
utsikter att för en överkomlig summa bygga ut fallet i Åbyälven och att stora
skogstillgångar kunde ge en förmögenhet med tur. Andra orsaker till att man
valde Åbyälven är att den inte var så strid, eftersom att man inte hade
tillräckliga kunskaper om hur man skulle utnyttja våldsamma forsar, vid den
tiden.
Åbyälven är en typisk ”skogsälv”, det finns nästan inga odlingar utefter älven ,
bara skog. P.g.a. att skogen finns så nära älven och att älven inte är så strid, är
förutsättningarna för flottning mycket goda, hamnförhållandena vid
älvmynningen var dessutom fina.

Sågen byggs
Brännfors sågverks intressenter fick tillåtelse att bygga ett finbladigt sågverk
vid Brännforsen den 31 dec. 1760. Man fick avverka 2000 träd/år från skog på
anvisade platser. Den 28 aug. 1761 skrev byggmästaren Christian Kramm och
sågverkstintressenterna kontrakt. Sågen stod färdig året därpå.

Ombyggnader
1810-12 var det aktuellt med en ombyggnad. 1826 byggdes det flera ramar,
privilegiet att ta ut skog nästan fördubblades och produktionen ökade avsevärt.
Den sista mer omfattande ombyggnaden gjordes 1882 , då man ersatte de tunga
vattenhjulen av gjutjärnskolvar med trähjul och hastigheten fördubblades. Den
första anläggningen hade varit beräknad för en produktionsvolym på 600
standards. Produktionskapaciteten ökade till ca 2500 standards.
Virkets väg till båtarna
Man var tvungen att flotta virket till en brädlastningsplats på Sandland,
eftersom båtarna inte kunde ta sig uppför älven till sågen. På Sandland torkade
och justerade man virket innan det kördes ut med pråmar till båtarna.
Brädlastningsplatsen flyttades senare till Renholmen. Man övergick från
flottning av plankor till hästtransport då man insåg att flottningen förstörde
virkets utseende och det fick ett lägre pris. Hästtransporterna sköttes av
hästägare från Åbyn och Källbomark. De turades om att köra varannan gång.

Sågens utveckling
Man började fundera på att bygga en ångsåg på Avalandet 1818. Funderingarna
resulterade i en ansökan om att få bygga en ny vattensåg i Åbyälven. Ansökan
avslogs den 10 okt. 1825, men man fick utvidga sågen till 4 ramar. 1858 hade
Brännforssågen kommit upp i en produktion av 1200 standards. 1873 sattes det
första kantverket in. Detta hade till uppgift att ta bort rundningarna på utsidan
av träblocken som ramsågarna hade gjort av trädstammarna.
Nya ägare
Vid samma tidpunkt övergick sågverket till andra ägare. Det blev helt klart den
18 januari 1876 när Brännfors sågverks intressenter blev Brännfors sågverks
AB med ett aktiekapital på 300 000 kr.
Virket hade tidigare uteslutande transporterats från Stockholm till utlandet men
nu kunde man exportera till alla transporterande länder.

Sammanslagningen
Brännfors sågverks AB slogs ihop med Bergsviken AB och Storfors vattensåg.
Bolaget fick namnet Storfors AB och ett aktiekapital på 1 000 000 kr. varav
Brännfors stod för 600 000 kr. Stora intressen i företaget hade C. A. Hedqvist
med sönerna Emil och Arvid, alla Öjebyn. De bildade bolagets styrelse och var i
praktiken företagens ägare.

Vattensågarnas tillbakagång
Marknaden för sågarna blev hårdare i slutet av 1800-talet, det blev svårare att
bli av med produkterna och priset var väldigt ojämnt. Vattensågarna kämpade
sinsemellan och med de ångsågar som börjat byggas på den lilla marknad som
fanns.

Ångsåg på Renholmen
Man började vid den här tiden att diskutera om att bygga en ångsåg. Den skulle
förläggas till Renholmen och orsaker till det var nog att älven på den sidan var
djupare. Det skulle bli lättare att bygga en hamn och sågen skulle ligga mer
skyddat inne i viken. Vattensågen började förlora sin betydelse och man sågade
bara sporadiskt sedan man byggt ångsågen.
År 1909 avstannade vattensågen helt.

Ägofördelningen & sågens utveckling
Redan 1890 började Storfors AB där Brännfors sågverk ingick sedan 1887 att
bygga ångsågen, som hade 8 ramar från början och togs i drift 1892. Man hade
kommit upp i en produktion av 30 000 m sågat virke år 1900 och år 1902 sattes
två Söderhamnsramar in. Samtidigt blev man tvungen att börja bogsera timmer
från Finland, som var så grovt att det bara kunde sågas i en enda specialaram
som fanns på Renholmen.
Årsproduktionen låg nu på ca. 8000-9000 standards. Under sommaren lades
timret som sågades på vintern upp på land, vilket gjorde att man blev tvungen
att köra två skift hela vintern p.g.a. de stora lagren. Man behövde mer skog när
produktionen ökades och skaffade sig det genom att köpa hemman. Men 1906
blev det förbjudet att köpa hemman från enskilda personer. Om man ville skaffa
sig mera skog var den enda utvägen att man antingen köpte från andra bolag
eller köpte upp bolagen.
Ångsågen gick mycket bra under början av 1900-talet och för Patron Hedqvist
var det inga problem med att få krediter i Norrlandsbanken.
Mellan bolagets och sina privata affärer hade han oftast ingen gräns och han
skrev bolagets krediter på sig själv.
Under krisåren 1907-1909 fick man svårt att få kontrakt på skeppade varor och
det gick inte längre att bara Hedqvist stod som garant för krediten, banken
krävde fler säkerheter. Det vände efter 1909 och man började få vinster igen.
Banken hade problem med sin egen ekonomi och begärde p.g.a. detta mer av
bolaget innan kredit gavs.
Bolaget uppmanades t.o.m. att låna mindre pengar. Vilket innebar att samtidigt
som att banken fick mycket att säga till om användes inte de vinster man fick in
till att omstrukturera bolaget med. Och det i sin tur innebar att bolaget råkade ut
för en stagnation på längre sikt. Det medverkade fem emissionsbolag när
Ytterfors – Munksund bildades 1916. AB Norrlandia, Norrlandsbankens
emissionsbolag var en av dessa, de skulle förvalta vissa aktieposter som hörde
till banken.
Norrlandsbanken övertogs av Handelsbanken 1917.
Två storbanker, Handelsbanken och Skandinaviska Kredit AB stod bakom
expansionen av AB Ytterfors-Munksund. Vid köp av aktier i AB
Ytterfors-Munksund var Handelsbanken villig att ge emissionsbolagen och
enskilda företag krediter, banken var dessutom ivrig att få bli kreditgivare till
det nybildade företaget. AB Storfors beslöt att träda i likvidation den 5 feb.
1917, trots att man gått med vinst 1916. Problemet var att samtliga aktier i
Storfors AB hade köpts upp av Ytterfors-Munksund. Den 26 mars samma år
avtalades det med AB Ytterfors-Munksund att de skulle överta AB Storfors alla
skulder och förbindelser samt att under 1917 skulle bolagets drift ha bedrivits
för Ytterfors-Munksund AB:s räkning.
På samma gång som likvidationen för AB Storfors är avslutad i maj 1923 börjar
Ytterfors-Munksund få problem. En belastning blev nu de inköp av bolagen
som gjorts under högkonjunkturen samt den alltför generöst tillämpade
värderingsprincipen, under en följd av år, av lager och anläggningstillgångar.
Framförallt under åren 1918-1920 utmynnade de höga vinsterna som uppstod i
alltför stora aktieutdelningar.

Från 1921 kom bolaget att leva vidare med hjälp av de krediter som Svenska
Handelsbanken lämnade. 1924 blev resultatet av den allmänna oro som bolagets
dåliga situation förmedlade till aktieägarna ett kraftigt kursfall på bolagets
aktier. Ett program över omläggningen av AB Ytterfors-Munksunds rörelse
kom i årsskiftet 1924-25 och programmet antogs vid ett styrelsemöte 15 jan.
1925.
Från AB Svenska Handelsbanken kom 1925 ett meddelande att de ville höja
tillverkningen i programmet till 50 000 standards. Brännfors sågverk skulle då
drivas ytterligare med en produktion av 10 000 standards.

Aktieägarna lyckades genom en kupp att avsätta den gamla styrelsen under
bolagstämman den 28 maj 1925. Handelsbanken sade plötsligt upp krediterna
till 1 sept. 1925, det enda vapen som kunde stoppa dem. Under ett
styrelselsemöte den 8 juni 1925 begärde sig AB Ytterfors-Munksund i
konkurs. Den 1 sept. 1926 bjöds konkursboet ut på offentlig auktion i
Munksund. Selebolagen som representerade Handelsbanken var nästan de enda
spekulanterna. Allt utom sågverken Furuögrund, Brännfors, Karlsborg och
Luleå järnverk som stannade kvar i konkursboet ropades in av dem. 1 okt. 1926
överfördes selebolagens tillgångar till ett bolag som fick namnet Munksund AB.
Handelsbanken kunde samtidigt som de blev av med de dåiliga styckena i
Ytterfors-Munksund AB, bilda ett nytt livskraftigt företag av resten. 1929
bildade Kreüger Svenska Cellulosa AB (SCA) där Munksund AB blev
dotterbolag. Den 27/6 1927 köptes Brännfors såg av AB Byske Trämassefabrik,
ett dotterbolag till Munksund AB. Sågen stannande för all framtid den 5 april
1930 och 1931 lämnade de sista skeppen med försågade varor Brännfors hamn.
Alla 1200 som bodde i Renholmen berördes av nedläggningen och ca 350
anställda blev arbetslösa. Många familjer sökte sig till Rönnskär och
Munksund för att få arbete, om det misslyckades fick man försöka klara sig på
arbetslöshetsunderstödet på 9-10 kr/vecka. Byske kommun köpte av bolaget
sågens gamla verkstad och smedja för att ha yrkesskola där. Skolan flyttades till
Byske 1963.

 
BRÄNNFORS ÅNGSÅG OCH LIVET PÅ RENHOLMEN

Kajen
I mitten av 1800-talet kom arbetet med kajen igång. Man använde ”bakan” från
långa staplar, som man i flera år lagt på hög vid vattensågen i Åbyn, som
byggnadsmaterial. ”Bakan” forslades från Åbyn ner till hamnplatsen på
Renholmen genom flottning och/eller hästtransport. Kajen började att byggas
inne i viken och ut mot älvmynningen. Man fortsatte sedan med kajen mot
Granholmen. Omkring 1910-15 fanns redan större delen utav kajens
utstäckning.
Strax innan sågen lades ner var den sista biten av kajen färdigbyggd. Man
byggde ut kajen hela tiden därför att man behövde större utrymme för
brädgården. Man fick även användning för den ”bakan” som producerades
under sågtiden och var svår att bli av med på något annat sätt.

Bostäder
Bolaget blev tvingat att bygga bostäder åt arbetarna på Renholmen eftersom att
det inte fanns några hus där. Man bygge sammanlagt fem stycken kaserner, tre
av dem hamnade på Granholmen. Som arbetarkasern användes den närmast
sågen. Bokhållare, skollärare och andra personer med en högre social ställning
bodde i de andra två. Två arbetarkaserner ”den vita kasernen” och ”den röda
kasernen” byggdes ovanför sågen. Alla kasernerna stod färdiga 1892 och
arbetarna som ibland också hade familj kunde flytta in. De fick då dela på ett
rum och kök vilket kunde bli trångt med en familj på 8-10 personer.
Kasernerna räckte inte till för att hålla husrum åt arbetarna och Patron Heqvist tyckte att ett
eget hem skulle arbetarna ha rätt till. Han ordnade därför så att arbetarna för en
billig penning fick köpa virket på sågen om man ville bygga en stuga. Men de
flesta arbetarna utnyttjade ej detta erbjudande utan köpte i någon av de
närliggande byarna en timrad stuga, som de flyttade stock för stock till
Renholmen. Man inredde bara köket när man satte upp stugan. Kammaren
användes som förråd och man bodde i köket p.g.a. att det var så dyrt att inreda
kammaren.

Väg
När sågen kom igång blev man tvungen att ha en ordentlig väg. Ett vägbygge
hade försökts få tillstånds redan under 1880-talet, men det hade hela tiden lagts
på is och man fick 1892 slutligen avslag. Den 1:a december 1894 kom dock
vägbygget igång trots alla svårigheter. Vägen skulle enligt arbetsplanen vara
klar den 1:a september 1896. 1:a oktober 1896 fick man tillsägelse att göra en
del förbättringar och vägbygget blev ej färdigt förrän i januari 1897 och hade då
kostat 11 500 kronor.

Bidrag
Bolaget betalade ut ett dyrtidsbidrag på 6700 kronor när arbetarna hade det
svårt med mat under kriget. Under 1916 fördelades det på tre utbetalningar i
januari, mars och maj. Arbetarna från Byske, Ytterfors, Furunäs och Renholmen
samlades 1917 för att prata om vad man skulle göra med den livsmedelsbrist
som hade uppstått. Resultatet blev att alla platser utom Renholmen fick ett
folkkök. Istället fick de fasta arbetarna på Renholmen ett kontantbidrag på 14
400 kr.sammanlagt, av bolaget som fördelades på fem utbetalningar.

Kontraktsskrivning och kontanter
Man anställde från början folk som bodde i byarna i närheten, men det dröjde ej
länge innan man anställde personer utifrån. Mellan bolaget och arbetaren skrevs
ett kontrakt som förutom lön och arbetstid innehöll att arbetaren skulle förbinda
sig till nykterhet och se till att ett kristligt och sedligt liv skulle föras av hustrun.
Om arbetaren inte var på jobbet när han skulle var han tvungen att betala
bolaget ersättning. Man fick lönen i form av poletter eller anvisningar till
handelsboden.
Om man behövde något som inte fanns där fick man problem utan kontanter.
Av bönderna i Åbyn köpte man mjölken och då var man tvungen att betala i
kontanter. Därför blev många småbrukare för att klara sig utan kontanter. För
det mesta hade man en ko och gris eller ett litet potatisland och till och med en
kornåker ibland. Man fick gå till faktorn om man kom i en krissitation och inte
hade några kontanter. Innan arbetaren fick låna pengar var han tvungen att göra
en redogörelse över vad han skulle använda pengarna till.

Barn och kvinnor
Barnen fick hjälpa till att skaffa pengar till familjen. Under sommaren brukade
flickorna jobba hos någon bonde. Det blev en mun mindre att mätta trots att
lönen bara bestod av ett klänningstyg eller ett par skor. Redan vid 10 års ålder
fick pojkarna börja på sågen som märkpojkar eller göra lättare sysslor.
Det var olagligt att anställa någon under tio år och bolaget brukade be prästen
om intyg. Den lägsta gränsen höjdes sedan till 13-14 år. Det fanns ungefär 40
stycken barn som arbetade på sågen när den lades ner. De äldre hade 15 öre i
timmen1896, medan pojkarna hade högst 7 öre i timmen. Man fick först vid 18
års ålder full lön. Arbetstiden var 12 timmar när sågen startade men krympte
senare till 8 ½ timme per dag. En lag som beordrade 8 timmars arbetsdag kom
1919. Det hann aldrig genomföras på sågen. Man handlade på motbok fram till
1909, men efter det fick man kontant lön.

Genom att tvätta, jobba på sågen eller göra något annat man fick betalt för, drog
kvinnorna in pengar. De jobbade oftast som splitvedsjäntor på sågen. Det
innebar att de skulle lasta splitved på båtarna så att lasten inte skulle förskjuta
sig under resan. För det här arbetet var kvinnorna de mest eftertraktade,
eftersom de var mycket noggrannare och oftast mycket snabbare än männen.
Det tunga arbetet att köra ut de stora spårvagnarna den ca 1 km långa vägen ut
till kolmilorna sköttes av kvinnorna och för ett 10 timmars skift hade de 1 –
1.50 kr. Det här tunga jobbet försvann dock när man skaffade ellok vid 1909-1910.

Kolninga
Som stybb på kolmilorna användes spån som forslades ut med loken. Man
krattade ner kolen i kolfat när milorna brunnit färdigt. Kolfaten som var ett
slags plåtbaljor tömdes i stora trälådor. Till den båt som fraktade kolet bars
lådorna av två män. Man kan än idag se att det har stått kolmilor i Renholmen
för marken är fortfarande svart på en del ställen.

Skolan
I den röda kasernen ordnade patron Hedqvist en skolsal och tillsatte en lärare
som han avlönade själv. J.A. Lundberg som var separatist blev den första
läraren, vilket innebar att han med sina desiplar läste katekesen. Man fick sitt
betyg och en karamellstrut vid terminens slut.
Skolan flyttades efter ett tag till ett hus uppe på heden. Det byggdes en ordentlig
skola i Renholmen 1915, där även barnen från Avan gick. De sistnämnda tog
sig antingen dit med båt över älven på sommaren eller gick över isen på
vintern.

Ett tag gick barnen bara varannan dag eftersom att de var så många.8
Man fick köpa skolmateriel, en penna kostade 2 öre, en stålpenna 1 öre, en
skrivbok 10 öre, ett bläckhorn 10 öre samt alla läseböcker.
Fortsättningsskolan var obligatorisk, men man kunde bli befriad. I regel
fortsatte de rikas barn att studera . När Renholmens skola stängdes 1953
flyttades de kvarvarande barnen till Åbyns skola.

Handelsbod – Konsum
Bolagets handelsbod hade länge monopol på livsmedelshandeln, men det
började dyka upp privata affärer 1909, när arbetarna fick kontantlön. Man
började prata om att starta en kooperativ förening på 1910- talet. Men det
dröjde ändå till 1915 innan ett bildande blev till. Det hade fortfarande inte hänt
någonting mera efter tre möten och Blixt från Byske tillkallades som en sista
utväg.
I april 1910 höll Brännfors ångsågs handelsbod auktion där man sålde ut det
mesta. Man hade löst alla tvister och började ordna med det praktiska den 3 jan.
1916. Det dröjde ej länge innan man skaffat en lokal och en affär kunde öppnas.

Men ganska fort hopade problemen sig igen. Man var inte överens inom
föreningen och föreståndarna skötte sig dåligt. De smyghandlade med
livsmedelskommisionens varor, sålde på kredit hur mycket som helst och någon
kontroll på kunderna i butiken hade ingen. Det lilla intresset för föreningen
diskuterades vid ett extramöte 1920. Där kom man överens om att
medlemmarna ej hade förstått kooperationens uppgift, nytta och ändamål. Man
tog också upp problemen med föreståndarna och hur de förstört ekonomin.
P.g.a. deras slarv hade man förlorat ca 5000 kr. och hade varuskulder på över 27
000 kronor.
Man var tvungen att sluta bråka och skaffa en ny föreståndare som skötte sitt
arbete och stannade på sin post, för att komma tillrätta med problemen.
Förlusten var utjämnad och en del av fordringarna avskrivna 1925, men
fortfarande stod 4500 kronor som skuld för medlemmarna. Ett bakslag för
föreningen kom den 3 mars 1927 när föreningens fastighet brann ner. Några
pengar till att bygga en ny affär fanns ej. Att övergå till svenska
Hushållsföreningen blev den enda utvägen. En ny butik stod färdig året därpå.
En sammanslagning med Byskeföreningen ägde rum 1931.

Föreningsliv
Det fanns en teaterförening medan man fortfarande hade Folkets hus på
Renholmen. Den verksamheten lades ner 1925 då nya Folkets hus såldes på
exekutiv auktion i Umeå för att lysräkningen på 150 kronor hade glömts bort att
betalas.
Fotbolls och frisksportarföreningen var föreningar som hela tiden var
verksamma , även boxning förekom. Nykterhetsrörelsen och religiösa
sammanslutningar var mycket aktiva. En hel del medlemmar hade
Godtemplarlogen som hade möte varannan gång i Renholmen och i Åbyn, då de
träffades hemma hos varandra. Den nykterhetsförening som fanns på
Renholmen var Blå band och sågställaren Johansson var den mest aktive i den
föreningen. De höll sina möten i den vita kasernen. I bönhuset som byggdes
1895 hölls de religiösa mötena.
1907 kom det första försöket att bilda ett fack men föreningen lades ner 1909
vid storstrejken. Arbetarna på sågen hade strejkat
men utan att vara organiserade redan 1902. Det dröjde sedan ända till 1917
innan man bildade en fackförening, 228 Brännfors. Facket var ej så aktivt och
alla gick inte med i det.

Osämjan mellan Renholmen och Åbyn berodde nog på att i Renholmen var alla
arbetare, medan det i Åbyn fanns många bönder, som ansågs vara förmer än
arbetarna.
Det började levereras elström till Bomsågen, byns egen såg 1918.

De i Renholmen brukade klä en pråm och fara till någon holme till midsommar.
Där dansade man och hade roligt.

Granris höggs och lades till en gång från ledet till bron när någon hade dött.
Barnen kunde få ledigt från skolan för att gå och se den avlidne.

På en sten eller ett träd brukade luffarna göra märken utanför de gårdar där de
fick mat och kunde ligga över. Ett märke för mat och ett annat för övernattning .
Luffare som kom efter visste då att den här gården lönade det sig att gå in i.

Standard=volymmått för sågat virke= 165 engelska kubikfot(=4,672m3).

 
TRE FASTIGHETER PÅ RENHOLMEN OCH MÄNNISKORNA SOM LEVT DÄR

Åbyn 2:49
Fastigheten har använts som affär och postkontor.
Ägare: Nils Norlund
Karl Lindqvist
Albert Lindström
Arvid Lundqvist
Nora Lundsten

Albert Lindström var diversehandlare och hade affär. Han arbetade även nere på
sågen. Han gifte sig senare med Hanna Hartman och flyttade.
Arvid Lundqvist köpte huset 1925 och han jobbade på sågen. Tidigare hade han
arbetat i Malmberget, där han sköt bort handen och ögat med sprängämnen
1912. Han hade på grund av detta en handprotes som hade en järnkrok. 1928
fick Arvid dottern Nora, som gifte sig med Kurt Lundsten från Luleå, år 1949.
Kurt jobbade på Renholmens mekaniska i Renholmen från 1972 som sen
flyttades till Byske där Kurt fortsatte att jobba fram till sin pensionering. Nora
har arbetat i olika affärer i hela sitt liv. Bl.a har hon arbetat på Domus i
Skellefteå och Konsum i Åbyn. Både Kurt och Nora har slutat att arbeta nu. De
ägnar nu mycket tid åt sina två katter Peter och Lisa.

Åbyn 1:40
Ägare: Axel Westerlund 1912
Torsten Westerlund 1949 – 1955 sen dödsbo
Göta Westerlund 1965 -1974
Per-Gösta Westerlund 1974

Fastigheten uppförd av Petter Öhlund och troligtvis flyttad från Källbomark. I
fastigheten har funnits bageri fram till slutet av 1960-talet, Café och postlokal
som upphörde 1979. På övervåningen har Stig och Ulla-Britt Landstedt hyrt
lägenhet från giftermålet fram till att de byggde eget hus. På övervåningen
uthyrdes även ett övernattningsrum för chaufförerna på Renholmsbussen.
Axel Westerlund var gift med Minette Öhlund. De fick fyra barn: Torsten,
Tycko, Gustav och Betty. Torsten gifte sig med Göta Nilsson och de fick sonen
Per-Gösta 1940.

Åbyn 1:106
Flyttad från Åbyn troligtvis den 5:e gården på Renholmen.
Ägare: Mikael Nilsson 1884
Alvar Nilsson 1949
Göta Westerlund 1967
Per-Gösta Westerlund 1982

Mikael och Anna Nilsson hade sju barn: Gotthard, Albin, Lisen, Linda, Alvar,
Knut och Göta. Alvar övertog gården, han var ogift och inga barn. Han arbetade
som Gårdfarihandlare. Nästa ägare blev Göta Westerlund och efter henne så
övertog hennes son Per-Gösta huset.
Per-Gösta gifte sig 1972 med Heidi Jatzkowski från Tyskland. Per-Gösta jobbar
som målare i BPA, men han är även utbildad Kiropraktiker och har gått på
konstlinjen i Solvik. Heidi arbetar som sjukgymnast på Byske vårdcentral.
De har fått två barn Pia (jag) född 1974 och Simon född 1979.
I familjen ingår även katten Fritz som firade sin tjugonde födelsedag den 4/3 1993.

 
VERKSTADSEPOKEN

Renholmens Mekaniska verkstad
Renholmens mekaniska verkstad startade sin verksamhet 1951. Som produktbas
användes hydrauliska pumpar och lastmaskiner. Undan för undan växte
programmet liksom företaget. 1968 övertog Hellgren koncernen företaget som
då hade 20 anställda och omsatte 1,3 Miljoner kronor
och befann sig i en ekonomisk kris.
Arbetsstyrkan hade fördubblats 1971 och den nya fabriken i Byske togs i bruk
1973.

AB Dahlgren & Hedlunds måleri
1973 startade ett nytt företag i Renholmen, nämligen AB Dahlgren & Hedlunds
måleri. Företaget arbetade med att renovera olje- och besintankar ovan jord. De
sysselsatte 10-15 personer till att börja med. De hade monopol i Norr- och
Västerbotten och ett kontrakt med ett Göteborgsföretag som ägde de flesta
tankarna i Sverige.
Ägarna till företaget var Helge Dahlgren och Lars Hedlund. Att företaget kunde
startas berodde på att en ny lag trädde i kraft den 1:a juli 1973. I lagen skärptes
kraven på bl.a oljetankarnas skick och utseende.
De räknade med att investera ca 100 000 Kronor i de lokaler som Renholmens
Mekaniska verkstad tidigare fanns i.
Firman hade kontrakt med AB Gårdscisterner (ett Elektrolux-företag).
ABG köpte 170 000 tankar av oljebolagen i Sverige och organiserade upp ett
underhållsnät med baser från Malmö till Skellefteå. Totalt 5-6 verkstäder i
Sverige. Verkstäderna var helt fristående från ABG och skrev kontrakt för
leveranser av tankar. Kontraktet löpte på 6 år.
Transporterna sköttes av entreprenadföretag i Mellansverige. Dagens
produktion uppgick till 10 tankar per dag och toppkapaciteten låg på ca. 20
tankar per dag.
De hade en buffert på 150 tankar så att det ej behövde bli någon väntetid för
kunderna under renoveringsarbetena. De arbeten som utfördes på och i tankarna
var blästring, slipning, målning, svetsning och utbyte av slangar och pumpar
med mera.
En garanti på 5 år lämnades på utfört arbete. 1978 hade företaget 25 anställda
och 3 miljoner i omsättning, en fördubbling sedan1976. Firman satsade hårt på
en specialisering som man var ensam om i Norrland som extern verkstad
nämligen Termisk sprutning. Detta innebar en ytbeläggningsmetod som bl.a.
gjorde det möjligt att använda slitna maskindetaljer på nytt och förhindrade
korrusion.
Termisk sprutning innebär i korthet att beläggningsmaterialet smälts i en
värmekälla och slungas mot de objekt som ska beläggas. Detta är ett alternativ
till hårdförkromning, varmförzinkning, påläggssvetsning och elektrolytiska
ytbeläggningar. Värmekällan kan vara en gaslåga, ljusbåge eller plasmastråle.
Dahlgren & Hedlunds måleri övertog SKEMA och utrustningen vid
Skelleftehamnns Mekaniska för en större samlad satsning på den här metoden.

Torsdagen den 30.9.82 var den sista officiella arbetsdagen vid den här industrin
i Renholmen 16 anställda fanns kvar. De sista veckorna har använts för att städa
upp i lokaler och på området.
Dessa lokaler och industriområdet gav f.ö. upphov till en hel del diskussioner
vad gällde miljöpåverkan. När man ville bygga ut kom protester från en
minoritet av bybor och sommarstugeägare. 36 stödde utbyggnadsideén och 8
var emot.
En ny anläggning diskuterades för ytbehandling av metall i Hedensbyn.
Från början var Dahlgren & Hedlunds med i planeringen . De backade ur och ett
nytt bolag, Ytcenter, bildades . Ett 20-tal Skellefteå företag var engagerade i
projektet och AC Invest var en av interessenterna. Det skulle bli jobb för 30
personer inom en 3-årsperiod. Från början erbjöds 9 personer fortsatt
anställning vid Ytcenter.

Kommunen övertog industrifastigheten i Renholmen.

Nya hyresgäster i industrilokalerna

Bo Conradsson, affärsinnehavare i Byske, hyrde en del av lokalen privat för att
syssla med utvecklandet av en mobil jakt- och fiskekoja i mindre format.

Mats Nilsson Byske flyttade sin bilverkstad från Byske till Renholmen.

Roséns åkeri flyttade också in i lokalerna. Detta företag drevs av Tore Rosén
och hans söner Sören och Mikael hjälpte till på sin fritid. Han hade 2 mindre
lastbilar och en baklastare. De utförde i stort sett alla jobb som de här
maskinerna var lämpliga för. bl.a. skötte de snöröjningen i Åbyn och
Renholmen.
Lokalerna användes endast för eget bruk för att kunna reparera och underhålla
de gamla maskinerna och slippa göra detta utomhus på vintrarna.

Teknomekan
Teknomekan var ett handelsbolag som drevs av 3 familjer: bröderna Ronny o Gösta Pettersson
Blåfors samt Eilert Lyxell Gagsmark. Det började som fritidsverksamhet och
utvecklades senare. Huvudprodukter: takbryggor, stegar, rasskydd.
De tillverkade bl.a. en plåttaksnitsutlyftare som påminner om en kofot den var
försedd med en tvärliggande ca 40 cm lång järnbalk. Den täcker flera av den
korrugerade plåtens åsar. Därigenom avlastas vikten från den ås där spiken dras
ur. Det uppstår ingen skada vid verktygets brytpunkt.
En annan produkt var golvrivaren. Brandkåren i Skellefteå hade redan en egen
variant, men Gösta och Ronny Pettersson förbättrade och förstärkte den. Det här
verktyget inte bara lyfter enl. hävarmsprincipen, utan drar också loss
golvplankorna utan att skada spånten.
Med hjälp av de brandmän bröderna samarbetade med fick man en
återförsäljare, ett företag i Sundsvall. Detta var specialiserat på utrustning till
landets brandkårer. Efterfrågan blev stor.
TEAM BORO

Prefabriceringscentralen AB, Preceb.
I maj 1984 köpte Kjell Johansson Byske f.d. Dahlgren & Hedlunds lokaler av
Skellefteå kommun för 100 000 Kronor. Företaget Preceb tillverkade
väggblock för industri, handels, jordbrukslokaler samt villor. Tillverkningen av
ytterväggsblock skedde på andra byggnadsföretag.
Under samma tak fanns också KJ Byggnads AB som Johansson hade drivit från
sin bostad i 4 år. Verksamheten bestod av reparationsarbeten och att montera
blocken ute på olika byggen. Företaget sysselsatte tillsammans 9 personer. Vid
behov kunde arbetskraften omfördelas mellan de två företagen. Preceb hade lagt
en sista hand vid en ny typ av skarv som gör att skarven inte syns, detta skedde i
augusti 1984. Ett blockhus blev då omöjligt att skilja från ett lösvirkeshus.

Boro Hus
På 1890-talet uppförde fabrikör Emil Johansson en klingsåg i Broby Småland.
Orten bytte senare namn till Landsbro, när järnvägen kom dit.
Företaget fick avsättningssvårigheter under den allmänna depressionen efter
första världskriget. In i rörelsen trädde då Emils söner och de bildade Landsbro
Trävarubolag. Under en resa till England fick en av ägarna en idé.
Engelsmännen bodde gärna i en- och tvåfamiljshus och egna hemsrörelsen tog
fart i Sverige. 1923 förverkligades planerna och de två första husen restes redan
samma år. Fabriken och produkten fick ett namn som anspelade på kundernas
önskemål att ”Bo i ro i eget bo”. Vilket snabbt förkortades till Boro. 1937
övertog HSB fabriken i Landsbro. På tillverkningssidan genomfördes effektiva
rationaliseringar så att husen mer och mer kunde färdigställas på fabriken. Boro
är Sveriges äldsta företag i branschen.

Boro i Renholmen
1984 hade Boro Hus ingen hustillverkning norr om Gävle, men året därpå
fanns det två norrländska fabriker. En i Luleå med ca 50 anställda och en i
Renholmen med drygt 20 anställda. Fabrikerna spottade ut mellan 3 och 5 hus i
veckan vardera. Boro hus erövrade 22% av småhusmarknaden i Sverige och
kurvan pekade rakt uppåt. Boro Nord var en självständig del av Borokoncernen
med huvudkontoret i Landsbro. Boro Hus hade öppnat förhandlingar med Kjell
Johansson i samband med den stora trähusstriden . Sedan man fått både VD
och försäljare från Gullringshus slog koncernen till och köpte hela Preceb
företaget. Johansson blev VD i det självständiga Boro Nord.
Någon ny VD utsågs inte då utan arbetsuppgiften sköttes tills vidare av Curt
Wrigfors. 1989 utökade Boro fabriken i Renholmen med en ny fabriksbyggnad
och anställde ytterligare 20- 25 personer. Under 1989 ökade produktionen till i
genomsnitt 2,5 hus per dag som lämnade fabriken. Omsättningen steg från 23
miljoner 1988 till ca 70 miljoner 1989. PÅ fabriken tillverkades det grupphus.
Husen byggdes i block, lastades på långtradare och monterades ihop på plats. I
den nybyggda fabriksbyggnaden fanns det även en takstolsanläggning. Till
ytan blev den nya lokalen 2850 m2 och den kostade 14 miljoner kronor. I de
gamla fabrikslokalerna kom tillverkningen av mindre enheter att finnas kvar
och på så sätt blev husfabriken i Renholmen komplett.
I februari 1992 avstannade verksamheten vid fabriken i Renholmen och först
efter semestern beräknades driften kunna återupptas. Grunden för detta var
inställda betalningar och det försämrade konjunkturläget. Av Boros fyra
husfabriker blev två kvar, den i Renholmen och den i Landsbro.
Renholmenfabriken fick känna av en produktionsminskning och en
personalminskning med 30 personer. Av Boros styrelse bedömdes det som det
bästa ekonomiska alternativet att koncentrera småhustillverkningen till
Renholmen och Landsbro. Med tanke på Norrlandsmarknaden ville företaget ha
kvar en fabrik i Norrland.
I oktober 1992 meddelade Rolf Jinglöv att fabriken i Renholmen inte skulle
öppnas efter årsskiftet som det sagts tidigare.

Plusshus köper, efter konkursen, orderstocken från Borohus och färdigställer orderstocken med personalen från Borohus.
Mellan åren 1992 och 2000 gjordes ett antal försök att etablera ny verksamhet i lokalerna. Bl.a. Nils-Olov Berglund som tillverkade massiva träbjälklag. Även Norrlands Trähus, Nils-Olov Berglund, gör försök att etablera en ny husfabrik i lokalerna.

Norvag Byggsystem AB
Norvag Byggsystem flyttar år 2000 till Renholmen och påbörjar produktion av modulbyggnader för kontor, skolor, hotell, fängelser m.fl. verksamhetsbyggnader. Bolaget ägdes och drevs av Georg Svensson. Företaget hade ca 35 anställda. År 2004 bygger Norvag Byggsystem ut fabriken med bl.a. ett nytt kontorskomplex.

Finndomo AB
Norvag Byggsystem AB överlåter fabrik och personal till Finndomo AB år 2008. Företaget ändrar då inriktning på verksamheten till att producera enfamiljshus under varumärket Hjältevadshus med inriktning i första hand på den norrländska marknaden.